En gång tiden.

Var jag på en suverän show i en liten by i dalarna. Jag for med tåg dit. Klev av tåget. Såg en man balansera på et räcke. Tänkte lite snabbt för mig själv vilken idiot och såg sedan att det var Fredrik Wikingsson. Och det kära readerzz är en historia jag tänker bära med mig i resten av mitt liv. Showen var suverän. Publiken var kissnödig. Efteråt fick jag chansen att hänga lite med herrarna jag håller så kärt. Det var många som ville hänga med de. Jag väntade tålmodigt och fick igenkännande kramar av både dessa herrar som jag har omdöpt med det gemensamma namnet Fredlip. I ett podcastep nämner ovannämnda herrar denna stund i Grängesberg. Med ingångspunkten att Fredrik just där var riktigt lycklig. Jag var där när han var lycklig. Sen att det antagligen inte hade något med mig att göra kan vi vidare låta vara osagt. Han var lycklig. Och jag var lycklig. Jag fick kramas, fotas, pratas, skämtas, prata äppelskjortor, en signad affisch och även ännu ett doorangel. Det kändes även som om jag och Fredrik var i samförstånd över denna gubbe med de oförståeliga skämt var en del öh ja svårfattad. Och det ska ni veta, det händer inte alla dagar i mitt liv.

Och det kära readerzz är en historia jag tänker bära med mig i resten av mitt liv.