Haley Lova Botani.

Det har gått mer än ett år sen jag fick reda på att du växte i min mage, mina fina bebis. Det är dags att skriva ner allt som har hänt. För att inte glömma. För att det är en underbar sak att minnas. Och för att kunna berätta för dig sen. Min kära blogg har varit min ständiga följeslagare i över sju år nu, så inte mer än rätt att jag gör det just här. Dock är detta för dig och mig, Haley. Kanske för även din pappa. Men lets face it, jag har ändå inga följare (förutom du min kära Toilet, du sviker aldrig min blogg) så jag kan lika gärna skriva det här som i ett open office dokument (vem har råd med word lixom, klarade mina studier ändå serni, yeey me!).  Förberedd er på att detta kommer bli långt och smärtsamt men med ett lyckligt slut.

Jag misstänkte det ett tag då min mens uteblev (och den brukar vara rätt punktlig). Det blev dags att göra ett graviditetstest. Skulle börja min vfu  (på en ny förskola i Nacka, så var vääääldigt nervös inför det med) och ville inte göra ett test morgonen på min första dag. Så jag väntade tills dagen efter. Plusset som kom på stickan var rätt otydligt och jag trodde därför att jag hade gjort något fel. Hur en nu kan göra något fel när en endast ska kissa på en sticka. Så jag gjorde ett nytt test, vilket också visade ett plus. Inte ens då var jag riktigt säker. Jag ringde en mödravårdscentral för att boka en tid. Där trodde jag att de på något säkrare sätt skulle på riktigt ta reda på om jag verkligen var gravid men där lyssnade de bara på vad jag sa och med endast den informationen fastslog att jag var gravid. Jag var nog fortfarande inte säker. Men efter några veckor så fick vi göra ett ultraljud och där var du min fina skatt.

Att vara gravid gick bättre än förväntat. Jag hade en period då jag var jättetrött och somnade efter vfun. Men det gick över. Sen var det ett tag jag mådde lite illa när jag tog mig hem från vfun, via buss och tunnelbana. Men det var inget morning sickness eller övriga spyor. Det blev lite tungt att jobba i slutet av sommaren och ryggen sa ifrån efter långa dagar på förskolan. Något roligt var att Moa räknade ut dagen då du var beräknad och det var den 27e oktober, PÅ MIN FÖDELSEDAG. Men du snodde aldrig min thunder utan ett nytt datum blev beräknad till den 3e november men ingen Haley ville komma ut då. Den sjunde november blev jag lite orolig att mitt vatten gått eller läckte på något vis plus så hade jag en liten blödning så ringde in till förlossningen och de ville att jag skulle komma in och göra prover. Där blev vi kvar tills du var ute!!!

Väl på sjukhuset fick vi spendera många många timmar. Hungriga blev vi. Men vi bjöds på saft och skorpor..  Fick två gånger ha nå grejs på mig som hörde ditt hjärta slå. Länge fick jag ha detta på mig, vilket betydde att jag behövde vara still. Andra gången var det även något fel med maskinen, så den pep störigt väldigt ofta. Till slut fick vi göra en vaginal undersökning för att se om vattnen hade gått men  det hade det inte gjort. Jag hade dock börjat öppna mig (2 cm enligt pappret om förlossningen vi fick med oss hem som är så kul att läsa. Som jag kämpade dessa timmar, finns bevis på det lixom!) så hon frågade mig om jag inte börjat känna något, vilket jag inte hade gjort. En läkare skulle göra ett ultraljud på oss och sa typ "vi ska bara göra det här och sen ska ni få åka hem". Men hon ändrade sig då hon upptäckte att du inte hade så mycket fostervatten i magen. Så vi blev kvar. De pratade först om att sätta igång mig på morgonen dagen efter men det blev istället redan efter nån timme. "Beslutar om induktion p.g.a oligohydramnios". Då blev det nervöst, må du tro. Moa och Sändy var snälla och kom med mat och vår bbväska. Jag skulle äta igångsättande tabletter varannan timme. Fick högst äta de åtta gånger så denna process kunde ta 16 timmar. Fungerade det inte inom denna tid skulle de prova med något annat. Jag trodde jag skulle få vänta länge. Runt 23.30 fick första dosen, när jag precis tagit andra dosen två timmar senare började värkarna. Det blev en lång natt. Fick smärtstillande tabletter som inte hjälpte något 03.20. Kunde inte ligga still så var uppe och gick runt runt i mitt förlossningsrum. Fick testa att duscha i varmt vatten vid 04.10. Det var skönt. När jag inte hade en värk. Men värkar hade jag ofta. Var någon minuts paus i mellan. Vid 05.10 fick jag något som gjorde så att värkarna inte kom lika ofta, så jag skulle kunna vila lite den natten. Då blev det istället fem minuters paus mellan värkarna. Detta gjorde så att precis hann lägga mig ner i min säng halvt somna innan nästa värk kom. Då var det bara att skynda sig upp och fortsätta gå runt. Försökte ligga kvar i sängen under värken men det var omöjligt. Att ta sig upp från sängen när värken kom gjorde himla ont och det blev för jobbigt så slutade med att jag inte la mig ner nå mer alls. Oj, vad klockan gick sakta där. Tog det timme för timme men det var långsamma timmar. Till slut blev det morgon och vid 08.20 blev jag introducerad för min kära vän lustgasen. Den släppte jag inte ofta sen. Fick bli att ljuga ibland och säga att jag hade en värk när någon tant ville ta den ifrån mig. Ont hade jag ändå men den fick många timmar att gå. Jag vet att jag i början av användandet släppte taget om den och sjöng rajrajraj men så var Peshti inte där då och missade mitt enda skämt.... Oj, så nervös han var. Inte för att jag märkte av honom så mycket då. Kunde inte fokusera på så mycket annan än mig själv men har läst en rolig konversation han hade med Moa och Sändy i efterhand... Till exempel fick han Sändy att fara till sjukhuset för att prata med honom en stund. Jag minns en massa från förlossningen men minns inte riktigt i vilken ordning det hände. Jag fick en epidiral (13.17) som jag inte märkte av så de fick sätta en ny på andra sidan ryggen (19.30, vad länge jag fick vänta märker jag nu när läser om mina papper). Den hjälpte lite grann. Kände inte av när de gav mig någon av de minns bara att det  var jobbigt att vara still i den position som de ville ha mig i. Sen var det jobbigt att röra på sig i slutet av förlossningen men de vill flytta runt mig. Satt en stund på en boll. Jag öppnade mig sakta och fick igångsättande dropp. Fick heller inte äta eller dricka något från 14.37 på grund av att de funderade över om ett snitt skulle behövas så hade dropp för det. Detta för att "ingen progress, fallit ur actionline sen kl 11.30 då S-dropp kopplats (..)". Minns att jag väntade länge på en läkare som skulle undersöka ifall jag öppnat mig nå mer, om inte så skulle det bli snitt, läkaren var sen och jag väntade och väntade. Tänkte att tills läkaren kommer kan jag stå ut. Då ville jag inget annat än att göra ett snitt för att det hela skulle vara över. Jag tog kraft till mig och sa till Peshti att om någon undrade ifall jag ville göra ett snitt så ville jag det. Utifall jag skulle få bestämma. Det fick jag reda på i efterhand gjorde Peshti ännu mera nervös. När läkaren väl kommit och gjort sin undersökning så visar det sig att jag har öppnat mig och det inte alls skulle bli något snitt. Då kändes det som om jag inte skulle orka nå mer (och jag uttryckte även detta till en av personalen som hjälpte mig) men på något vis gjorde jag det. Till slut kom äntligen krystvärkarna, klockan 23.20. Men var inte öppen tillräckligt mycket d så blev tvungen att hålla de inne, vilket inte var roligt. Det gick till slut inte. Krysta fick jag göra länge också, kändes som du aldrig ville komma ut. Fick testa sitta på en konstig pall (som jag på vår förlossningskurs skojat om att jag skulle vägra sitta på, så när pallen väl kom fram blev det lite komiskt). Sen tillbaka till sängen. Minns inte riktigt hur det gick till bara att min läkare var tjatig och Peshti hela tiden gav mig saft. Jag behövde trycka hårdare. Och jag skulle bestämma mig för att i nästa värk skulle du ut. Till slut kom du och jag märkte det inte ens. Men så la de dig på mitt bröst. Då var det värt allting. 141108 kl 00:32 föddes du. Sen skulle moderkakan ut också, detta trodde jag också skulle vara plågsamt men icke. De tryckte lite på min mage och så kom den ut. Fick frågan om vi ville se den men tackade nej... Sen skulle det sys lite också men fick ännu en gång tröstas av min kompis lustgasen. Blev en skön men plågsam dusch sen. Har aldrig känt mig så äcklig (fast samtidigt lycklig).

 Absolut första bilden på Haley (utanför magen).

     Alldeles i hoptryckt och geggig. 3890 kg och 49,5 cm ny underbar vacker människa. Det absolut häftigaste och smärtsammaste jag varit med om och där kom du den finaste underbaraste lilla bebis som går att tänka sig. Det var kärlek, kärlek och kärlek. Bästa som har hänt mig.